jag kommer att dö med stil
Nästa problem uppstod när jag var framme vid busshållplatsen, för då kom bussen. Jag kastade av mig hjälmen och hann precis med bussen innan den körde iväg.
Nästa problem: jag hade glömt nycklarna i moppen.
Problemet löstes när jag smsade pappa och bad honom ta nycklarna så att ingen obehörig körde iväg med min moppe.
Problem: jag hade nu inga nycklar till skåpet i skolan, eftersom att skåpnyckeln satt i nyckelknippan pappa tog hand om. Jag fick bära väskan hela dagen.
Skoldagen gick väl helt okey. Inga missöden för min del, men andra kräktes ju på grund av en misslyckad snusprovning. Dumt!
Torsdagen är min kortaste dag på veckan. Jag slutar nämligen 13.50 och tar bussen 14.15 hemåt.
Problem uppstår när jag kliver av bussen och inser att jag inte kan köra hem.
Problem när jag ringer pappa 9037645872 gånger utan ett svar.
Problem när jag ringer mamma och hon inte heller svarar.
Problemet löst när jag helt enkelt får gå 2,5 kilometer hem. Dock hade jag medvind, så det gick undan.
På vägen hem möter jag en man i en bil som stannar mig och frågar om jag har sett hans blonda goldenretriver. Precis då kommer en väldigt lerig hund glatt springande mot mig, och jag säger åt mannen att hunden är precis här. Hunden får några fina klappningar av mig innan den hoppar in i bilen.
- Vilken tur att du kom gående här, annars hade jag fortsatt köra!
Ytterliggare ett problem uppstår när jag kommer på att jag inte kan ta mig in i mitt hem utan mina nycklar. Ännu en gång ringer jag pappa, som denhär gången svarar, men berättar att han inte kan komma med nycklarna just nu, utan att jag får cykla och hämta dem på hans jobb i värsta motvinden ever! Jag säger då att nejtack, jag försöker bryta mig in istället.
Problem: Jag hittar inte rätt verktyg.
Problem: Jag är fruktansvärt kissnödig.
Problemet är löst när pappas arbetskamrat kommer med pappas nycklar och öppnar för mig så att jag kommer in. Jag är inomhus 15.30, och då får jag ett sms av mamma;
"Vilken tur du har. : )"
Om man tänker efter, let's get deep. Det var kanske planerat alltihop. Det var kanske planerat att moppen skulle krångla imorse så att jag skulle bli lite stressad när bussen kom, och glömma nycklarna i moppen så att pappa kunde hämta dem så att jag skulle ringa pappa och då vänta i 10 minuter innan jag gick hem, för att sedan stöta på en man som letade efter sin hund. För just i den sekunden då jag kom gående kom hunden springande så att ägaren och hunden Amigo kunde hitta varandra.
Tillfällighet eller bara en slump?
Jag tror att det var planerat.
crushcrushcrush
tro och tvivel
När man går förbi någon sådär halvpackad snubbe på stan, och han slänger ur sig någonting i stil med "hallå snäckan", hur ska man tolka det då? Ska man se det som en komplimang, ska man tänka att "han sa bara det för att han är full.", eller ska man se det som att man ser billig ut?
Jag tror att jag tar det som en komplimang, iallafall så gjorde jag det tills min syster undrade lite hur man skulle ta det.
Då blev jag förvirrad..
tankar
Jag kallar det Karma
De har nämligen varit inne på min blogg förut.
I'm just sayin', Karma is a bitch.
ett välserverat styckmord
Idag på samhällskunskapen pratade vi om att två svenska soldater hade blivit skjuta nere i Afghanistan, och jag dog lite. Jag är 100% emot krig och våld av alla möjliga slag. Att civila människor dör på grund av en konflikt mellan två länder är ju bara sorgligt. Varför kan man inte prata och diskutera saker istället för att dra till med drastiska åtgärder, som att starta krig, och därmed riskera oskyldiga människors liv. Varför skickar vi ens ner Sveriges soldater där? - Jo, för att hjälpa afghanerna, och riskera sina egna liv. Det är klart att man ska hjälpa dem, men det är så frukansvärt onödigt att riskera sina liv bara därför.
Jag kom på den ultimata lösningen. Diskutera och prata om problemen istället, så dör ingen. Bra va?
Oh, jag vet inte. Jag blir bara så förbaskat arg på krig och våld.
chips+ansikte=finnar?
I lördags satt jag och Mats framför teven med en skål chips. Jag brukar busa lite och försöka ta på hans ansikte med mina fettiga fingrar, men då blir han lite arg på mig eftersom han tror på att man får finnar i ansiktet när man tar med fettiga fingrar. Fine, tänkte jag. Jag prova på mig själv! I söndags vaknade jag nämligen med tre - fyra finnar i ansiktet.
I confess myself defeated.
Jag vill veta när, hur och varför
När vi hade pratat om det ett tag började Sofia prata om andar och spöken. Vilket är ett ämne som intresserar mig fruktansvärt mycket, eftersom att jag tror på det. Jag tror också att vi har andar eller liknande här hemma. Det är alltid roligt att lyssna på andras historier, om vad de, eller någon de känner har varit med om. Så vi satt alltså på lektionen och blev helt fascinerade av varandra så att vi nästan började att gråta. Hur illa det än låter, jag och Sofia dog lite inombords. Även om Svea och Micke inte trodde ett ord på vad vi berättade, utan berättade istället om sina kylskåps-historier, så tror iallafall jag på det.
Nu kom jag helt plötsligt på hur mycket jag har att göra. Till exempel påbörja min uppgift på estet, packa till Mats.. Ja och det var nog det som behöver göras närmst. Just det, jag måste göra mina val till tvåan också.
Jag är så dålig på att planera..
Sen gick himlen sönder, i dina händer
Iallafall; Here's my darlings!
Gud är en låtsaskompis för vuxna.
Det är så mycket som händer just nu. Jag känner att jag har ingen tid för att vara för mig själv längre.
När man gjort färdigt väntar tre andra saker på att bli påbörjade, gjorda, färdiga. När man tror att nästa vecka blir lugnare, då blir det helt utan förvarning ännu jobbigare.
När man tänker att till helgen, då ska jag vila ut ordentligt. Då, allting på en gång. Ingen vila där inte. Snarare tvärtom.
Det är så mycket jag vill ha tid för, så mycker jag vill hinna med och göra för min egna skull, för att jag ska kunna må bra. Istället lägger jag allt förmycket energi på sånt onödigt, som ändå alltid blir något halvdant i slutändan. Som till slut glöms bort.
Jag är så fruktansvärt trött att jag bara kunde slänga mig i sängen och somna så fort jag stängde ögonen.
Det är något som äter upp all min energi. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad, men det är lite av varje.
Klockan nio är det House, sen tänkte jag lägga mig i min sköna säng och bara glömma allting. Jag ska slappna av riktigt ordentligt, och för ett tag glömma allt som suger kraften ur mig.
Imorgon åker sovmorgonen ner i soptunnan och ersätts med ett omprov i matte som jag säkert inte kommer att klara imorgon iheller.
Jag lovade mig själv att jag inte skulle skriva ner några svordomar i min blogg.
Men jag blir bara så jävla trött.
Jag måste sluta inbilla mig saker.
Idag har jag skrivit fyra och en halv sida till den estetiska verksamheten.
Det känns bra! Jag har åstadkommit något.
Jag såg på Ullared nu ikväll. Är det bara jag som tycker fruktansvärt synd om Morgan?
En snubbe som bor i sina föräldrars hus, som btw är typ det finaste huset jag någonsin har sett, och där bor han ensam!
Jag tycker så synd om honom att jag skickade en hälsning till honom på kanal5.se
Hoppas att han blir gladare nu.
"Vi som då inte lyckas riktigt på jorden och så, vi kanske får det bättre i himmlen än de som lyckas fullt ut på jorden."
I feel you man!
Nästan precis som förut.
Jag har precis kommit hem från en jättemysig kväll med tre av de bästa personerna jag känner.
Jag och Tilda var hos Jojjo klockan sju, Rille kom ungefär kvart i åtta.
Vi började såklart med en komedi film. Vad filmen hette är oviktigt just nu, dels för att jag inte kommer ihåg.
Det var en parodi på 300 iallafall, och den hade verkligen sina ljusa stunder där man skrattade så att man dog lite inombords!
Efter den filmen gick vi ut en sväng, och när vi kom tillbaka var det dags för The Unborn tror jag att den hette.
Väldigt obehaglig, åtminstonde när man har Jojjo bredvid sig som gömmer sig under en filt, skriker, slåss, nyps och kramas überhårt samtidigt som hon skickar sms till diverse personer. Haha!
När vi hade sett klart på den filmen fick Rille för sig att han ville bli masserad. Ingen ställde upp på det, så jag tog det!
Han tyckte förstås att jag var oduglig när jag körde "katten på taket"- massagen, så han fick massera mig istället.
Det är då det börjar balla ur, som vanligt när det gäller oss.
Jag råkade omedvetet slå honom mellan benen, vilket heller inte är så ovanligt när det gäller oss, och då ska han börja kittla mig! Det var dock inte så farligt eftersom att jag inte alls är kittlig, men det är däremot han!
Innan jag åkte till Jojjo förut fick jag en sånhär fin dejá vú- känsla från i sommras, i guess.
När man varje fredag körde till Jojjo och såg på film hela natten, körde moppe som små busfrö, och sen sov man hos Jojjo om man ville.
Fast det blev inte så mycket sova för min och Rilles del då vi låg och pratade hela natten om diverse saker, med fönstret öppet så att sval och fuktig luft kom in.
En gång blev Jojjo så trött att hon skrek på oss klockan sex på morgonen, och bad oss att hålla klaffen.
Allting blev förstås väldigt mycket roligare då jag började skratta så mycket och nästan dog när Rille försökte kväva mina skratt med sin kudde för att vi skulle slippa bli utslängda i morgonkylan.
Men ändå, jag saknar det.
Jag glömmer bort att andas ibland.
Så säger hon; Tänk.. Tänk när vi går ut där, tillsammans!
Då fick jag gåshud.
Sedan dess har jag gått och tänkt på det hela dagen, och längtat litegrann.
Jag har tänkt på när vi springer ut där; vi skriker, sjunger, kramas, gråter och är helt överlyckliga, och vi undrar hur vi ska klara oss utan varandra varje dag.
Just nu längtar jag faktiskt till den dagen ganska mycket, men jag vet också att när den dagen är slut så kommer jag att sakna de tre åren med min klass.
Det är ju ingenting som närmar sig sådär med stormsteg just nu. Jag vet att jag har en lång tid framför mig tills jag kommer dit.
Men när jag väl gör det så blir det underbart!
Du verkar faktiskt inte förstå någonting alls.
För ungefär 25 minuter sen tänkte jag att "Jag går och duschar nu, så kan jag se på Two and a half men sen."
Men som ni alla borde ha lärt er vid detta laget så är jag fruktansvärt seg när det kommer till att göra saker.
Så, jag fastnade vid den datorn som jag i stort sätt aldrig använder, eller aldrig har igång, (Mest för att den tjuter något så fruktansvärt!) och kollade igenom min mapp med screenade gamla msn-konversationer, och bilder från ett väldigt tidigt 2009. 29 April till och med, när jag hade ungefär min naturliga hårfärg.
Jag saknar det litegrann. Rödbrunt is the shit!
Two and a half men och chipspåsen väntar inte.
Over and out!
Låt mig visa dig världen ur en helt annan vinkel.
Det är en bok som tydligen blir hemskickad till alla som är 16 år hösten 2009.
Uttråkad som jag var så tittade jag i boken. Det roliga var att jag bläddrade igenom, tittade lite på bilderna och sådär. Sen hittade jag en liten, lagom stor dikt som jag kunde läsa. Sen var jag fast.
Jag läste igenom i stort sätt hela boken på ungefär 160 sidor, och jag gillade det.
Jag hittade en fin dikt som jag tänkte att jag kunde skriva ner här.
"Jag känner en mor.
En mor som beslutsamt sitter vid köksbordet och väntar på sin son.
Sonen är död; soldaterna sköt honom.
Han kommer aldrig någonsin att komma hem igen.
Men hon vill inte inse, hon vägrar ge efter, så hon fortsätter att vänta på honom.
Så passerar dagarna i hennes liv- alla likadana rinner de bort som sandkorn efter sandkorn.
Hon närmar sig döden steg för steg.
Innan hon dör försöker du - du som aldrig varit med om ett krig - förklara för henne, än en gång, att hennes ende son aldrig kommer tillbaka.
Förstår du inte att hon inte hör?
Det du säger går inte in.
Den obeskrivliga smärtan hon känner har byggt en mur runt henne som avskärmar henne från verkligheten och livet.
En mur som du aldrig kommer igenom.
Du vet detta, du känner henne.
Du förstår henne.
Du förstår också att hon egentligen liksom sin son är död sedan en lång tid tillbaka.
Hon dog i kriget.
Kriget som bröt ut i Bosnien 1992."
Lajla Hadzic.
Saker jag tänkte förut.
Jag har gått och tänkt att, nej nu får jag ta tag i detta och skriva något i min blogg.
Men jag har ingenting att skriva om.
Jag har fastnat på något sätt, jag kommer ingenstans.
Jag tänker att man inte ska skriva om man inte har något att skriva om.
Men så tänkte jag igen, och tänkte att jag har ju faktiskt något att skriva om.
Jag kan skriva om att jag inte vet vad jag ska skriva om.
Men då blir det bara massa tomma ord som inte leder någonstans.
Det är lite som jag just nu. Jag är tom och det känns inte som att någonting leder någonstans.
Jag bara sitter och lyssnar på musik och väntar på att gå och lägga mig.
Det är nu man sitter och tänker på vad man ska skriva.
Man får upp massa ord i huvudet, men det går bara inte att skriva ner.
Det är massa ord som inte leder någonstans, återigen.
En sak är iallafall säker.
Jag tänker alldeles för mycket.
With or without you.
Malmöfestivalen, grymma band, grymma människor, you name it!
Jag åkte hem idag och nu känns det faktiskt väldigt tomt utan allt detdär, inte minst Mats.
Men, men, that's life. Man måste ju få sakna varandra, annars försvinner magin bakom det hela.
Tre dagars sommarlov, sen börjar skolan.
Ny skola, nya människor. Jag är spänd som fan, jag vill verkligen börja. Samtidigt är jag både rädd och nervös. För tänk om ingenting blir som man har tänkt sig. Tänk om jag inte passar in!
Tänk om allting blir tråkigt, drygt, ensamt och förvirrande.
Tänk om.. Äh, det blir säkert skitbra, jag är bara paranoid just nu.
Jag ser fram emot det jättemycket även fast jag blir nervös, för det blir man. Det kan man faktiskt inte undvika.
Jag är inte nervös nu, men det kommer. Det vet jag. Det är inte första gången jag börjar en ny skola med en ny klass.
Jag vet mycket väl hur det känns när man ligger alldeles sömnlös på natten bara för att man ska börja en ny klass dagen därpå. Hur man ligger där i sängen och bara väntar på att man ska få somna. Man räknar timmarna för att sedan gå upp på morgonen, åka till skolan och träffa de man ska gå med i sex terminer- tre år.
Nu ska jag inte tänka mer på det, utan sätta mig i soffan och se på teve med finkatten och morsan.
Men innan det ska jag slänga in en fin bild på mig och babe, för att vi är det bästa som finns.
<3
Over and out!
