jag kommer att dö med stil

Imorse när jag skulle köra till bussen ville moppen inte starta, men efter många om, men och snälla ord startade hon, men då låg jag några minuter back.
Nästa problem uppstod när jag var framme vid busshållplatsen, för då kom bussen. Jag kastade av mig hjälmen och hann precis med bussen innan den körde iväg.
Nästa problem: jag hade glömt nycklarna i moppen.
Problemet löstes när jag smsade pappa och bad honom ta nycklarna så att ingen obehörig körde iväg med min moppe.
Problem: jag hade nu inga nycklar till skåpet i skolan, eftersom att skåpnyckeln satt i nyckelknippan pappa tog hand om. Jag fick bära väskan hela dagen.

Skoldagen gick väl helt okey. Inga missöden för min del, men andra kräktes ju på grund av en misslyckad snusprovning. Dumt!

Torsdagen är min kortaste dag på veckan. Jag slutar nämligen 13.50 och tar bussen 14.15 hemåt.
Problem uppstår när jag kliver av bussen och inser att jag inte kan köra hem.
Problem när jag ringer pappa 9037645872 gånger utan ett svar.
Problem när jag ringer mamma och hon inte heller svarar.
Problemet löst när jag helt enkelt får gå 2,5 kilometer hem. Dock hade jag medvind, så det gick undan.

På vägen hem möter jag en man i en bil som stannar mig och frågar om jag har sett hans blonda goldenretriver. Precis då kommer en väldigt lerig hund glatt springande mot mig, och jag säger åt mannen att hunden är precis här. Hunden får några fina klappningar av mig innan den hoppar in i bilen.
- Vilken tur att du kom gående här, annars hade jag fortsatt köra!

Ytterliggare ett problem uppstår när jag kommer på att jag inte kan ta mig in i mitt hem utan mina nycklar. Ännu en gång ringer jag pappa, som denhär gången svarar, men berättar att han inte kan komma med nycklarna just nu, utan att jag får cykla och hämta dem på hans jobb i värsta motvinden ever! Jag säger då att nejtack, jag försöker bryta mig in istället.
Problem: Jag hittar inte rätt verktyg.
Problem: Jag är fruktansvärt kissnödig.
Problemet är löst när pappas arbetskamrat kommer med pappas nycklar och öppnar för mig så att jag kommer in. Jag är inomhus 15.30, och då får jag ett sms av mamma;
"Vilken tur du har. : )"

Om man tänker efter, let's get deep. Det var kanske planerat alltihop. Det var kanske planerat att moppen skulle krångla imorse så att jag skulle bli lite stressad när bussen kom, och glömma nycklarna i moppen så att pappa kunde hämta dem så att jag skulle ringa pappa och då vänta i 10 minuter innan jag gick hem, för att sedan stöta på en man som letade efter sin hund. För just i den sekunden då jag kom gående kom hunden springande så att ägaren och hunden Amigo kunde hitta varandra.
Tillfällighet eller bara en slump?
Jag tror att det var planerat.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0