en liten fotoshoot en vanlig söndag

hejsan alla fina. idag är det söndag och jag hade glömt bort (eller kanske missbedömt tiden) att jag hade en fotoläxa till imorgon. vi fick i uppgift att fota lite bilder som liknar en fotograf som hette Francesca Woodman. hon fotar i svartvitt, ganska naket och destruktivt. min syster ställer upp som modell, jag ska bara komma på vad jag ska göra med henne. vi får se när jag kan visa er resultatet eftersom att vi ska fota analogt och framkalla bilderna så kommer de inte in i datorn. MEN vi får se hur det blir.
Francesca's bilder

Hyllningstal till min mamma

Har ni tänkt på att man sällan möter andra föräldrar som är lika jobbiga som ens egna? Ens egna föräldrar är alltid värst – och mest pinsamma. Speciellt mammor. Jag minns den gången då jag hade varit på konfirmationsmöte en hel dag och vi precis hade kommit hem när min kompis från mötet ringer och vill hitta på något hos henne. Mamma, du står på en stege i en väldigt sårbar position och försöker byta en lampa på mitt rum när jag kommer smygande med min kompis i telefonen och ska fråga om du vill köra mig till henne. Du säger då mycket bestämt, utan att veta att jag har henne i telefonen, att den där djävla ungen minsann kunde ha kläckt ur sig det innan du hämtade mig från mötet och stressade hem för att laga mat och allt det där. Många fula ord hinner flyga ut ur din mun innan jag försiktigt säger att hon kan höra allt du säger. Då blev det ett annat tonfall i din röst, och inte bara du tyckte att detta var fruktansvärt pinsamt och obekvämt. Men det hela fick ett lyckligt slut när du trots allt skamset körde mig till min kompis med några skuldkänslor i bagaget, men vem kan egentligen klandra dig för att vara trött och irriterad när man har en 15-åring som ska ha allt, bli skjutsad överallt samtidigt ska du ha tid över till alla saker som behöver göras innan helgens slut.

Det kan inte ha varit lätt att ha två tonårsdöttrar i samma hus med slagsmål, hög musik, kärleksproblem och allt vad det innebär med tonåringar. Men jag tycker att du har skött dig utmärkt. Första gången jag tog med mig min pojkvän hem till mig var du tvungen att ställa tusen frågor för att försäkra dig om att han inte var en mördare eller tjuv. ”var bor du, vad pluggar du, vad ska du bli, vad gör du på fritiden?” Min pojkvän tyckte förstås att detta var väldigt obekvämt och konstigt, men det struntade du blankt i. Bara det bästa är bra nog åt dina döttrar.  

Mamma, du och jag har inte alltid kommit överens, och vi har haft olika åsikter om det mesta, tillexempel hur jag ska se ut. Vi har haft våra världskrig, det ska ni veta. Som de gångerna jag kommit hem med akvarium och fiskar, terrarium och grodor, kackerlackor och syrsor. Det skulle absolut inte in några jävla fiskar i detta hus, och ännu värre var det förstås med grodorna. Även om du accepterat dem till slut, och att det är du som tittar och pratar med dem. Eller de gångerna jag kom hem med sidecut, sönderblekt hår, piercing i näsa och tunga, trots att du gjort allt du kunnat för att försöka få mig på andra tankar. Du tycker att allt det där är fruktansvärt fult och du är inte rädd för att berätta det. Men trots våra olika prioriteringar och tankesätt har jag aldrig tvivlat på att du tror på mig. Du har aldrig sagt att ”det där kan du inte göra, det klarar du aldrig.” du har snarare sagt att det är värt ett försök, och du har alltid peppat mig så att jag ska komma dit jag vill.

Det är inte lätt att vara någons barn och det är inte lätt att vara någons förälder. Med andra ord är det svårt att vara en del av en familj, och det är inte förrän nu jag har börjat inse hur bra jag har det. Utan att överdriva kan jag säga att jag tror att jag har en av världens bästa mammor.


sakta ner, långsammare, stanna för fan jag hinner inte med

just nu känns det som att jag har så himla mycket som händer i skolan med inlämningar och prov och uppgifter och redovisningar men jag har planerat så himla mycket i min almenacka och skrivit upp saker in i minsta detalj om vad jag ska göra varje dag för att jag ska kunna hinna men fastän jag gör det är jag fortfarande långt ifrån färdig och jag måste välja bort saker i mitt liv som är mycketmycket viktigare för mig än ett jädra betyg och när det kommer till kritan gjorde jag ändå inget bra jobb och då tänker jag att jag likabra kunde struntat i det från början och gjort allt det där som skulle få mig att må bra men istället sitter jag och blir arg och ledsen på mig själv för att skolan förstör mitt liv
och hur logiskt är det?

Ⓐnarchy - mitt tal på engelska.

"Does the law make the crimes?
There’s many different types of anarchy, but the destination is the same – put an end to the estate. Anarchists want to abolish the authority and give man total freedom of their actions.

The thing about anarchy is that we can do pretty much whatever we want. If we get anarchy, people will search to other people with the same opinion. Since we’re not used to live without someone telling us what to do, some people would get power-mad and chaotic. Then we would choose someone who’d clean the mess up, - a leader. Many small societies will rise, and we’re back where we started.

On the other hand, let’s say that humans were generally good. If we didn’t do things just because we could, we’d maybe like to have a life with total control of our own actions, direct democracy and a life without taxes.

I think anarchy would be a great idea if humans were clever enough to live after common sense. I want to live in a world where nobody but me decides over my life."

“Anarchy does not promise the working ones a paradise on earth. It desire to make one themselves”


Graf

Bara för att jag är så duktig på illustrator.
söt groda eller?




done

for sure

i'll make it




ordspråk

Den sanna kärleken liknar cirkeln, och cirkeln har inget slut.

På grafen skulle vi göra en illustration av ett ordspråk. Min bild ser ut såhär.


drogkampanj

På foto i skolan skulle vi fota oss till en drogkampanj. This is my resultat.
I like!


Ett bortglömt språk

Min novell vann minsann ingen alkoholnovellstävling. Jag skulle vilja läsa den novellen som vann, för att se om den verkligen var så mycket bättre än min! (och mitt höga självförtroende) Det var ju ioförsig den första riktiga novellen jag skrivit någonsin. Om jag hade gjort den idag hade jag ändrat vissa saker. Men iallafall, här kommer min novell tillbaka som en favorit i repris för er som vill läsa den.

"Nu sitter jag här igen. Jag sitter på exakt samma ställe som jag satt på för knappt tre minuter sedan. På den platsen jag har tillbringat mina senaste dagar och nätter. Vid det gröna skrivbordet sitter jag. Det gröna skrivbordet som jag har placerat precis framför fönstret.
Utanför fönstret står ett ensamt träd. Trädet vars löv har fallit och sakta singlat ner till marken för att blåsa bort och inte bli något annat är smuts i vinden. Ungefär som jag. Jag föll till marken, nu blåser jag bort. Jag är ingenting annat är smuts. Utan dig är jag inte värd mer.
En klump stor som min knutna hand sätter sig i halsen på mig och täpper till. Mina ögon fylls med tårar. Mitt huvud värker, känns tungt.
Telefonen ringer. Jag svarar inte.

Jag tog ett djupt andetag och kände hur den tjocka cigarett-röken fyllde mina lungor. Det hade regnat hela dagen, så det var alldeles fuktigt i luften. Jag och Pontus stod ute på terrassen och svalkade oss. Där inne spelades hög musik och folk dansade som aldrig förr. Det var för varmt för oss. Dörren öppnades. Musiken spelade så högt att vi knappt kunde höra våra egna tankar. Simon kom ut en stund och höll oss sällskap. Han var inte nykter. Ingen var nykter ikväll. Hans varma händer tog tag om mina höfter. På det viset kunde han stå lite stadigare. Han kysste min nacke ömt tre gånger innan han gick tillbaka in. Han visste precis på vilket ställe han skulle kyssa på för att jag skulle bli knäsvag och längta efter honom. Jag hade varit Simons i snart två år. Ingen kände mig så bra som han.
Jag fimpade kvällens elfte cigarett och Pontus öppnade dörren åt mig. Doften av spya slog oss i ansiktet. Det fanns folk överallt. Några av dem var på väg att vingla hem. Klockan var strax tjugo över två, och jag började bli less på all musik. Jag ville lägga mig i Simons säng och känna hur han andades mot min nacke. Dedär tunga andetagen, precis innan han somnar.
Jag gick in i finrummet. Rummet var fyllt med rök, och Volbeat spelades på högsta volym. Folk var glada, de dansade och skrek för att överrösta musiken. Jag hittade inte Simon där. Pontus gick ut i hallen och jag följde efter.
Jag önskar att jag inte hade gjort det. Eller var det kanske lika bra? Jag minns inte. Om jag mindes, skulle jag veta vad jag önskade? Det jag såg slog mig i ansiktet, värre än någonting annat jag någonsin känt. Jag slutade andas. Adrenalin fyllde mitt blodomlopp, jag var tvungen att göra något. Skrika, slåss, vadsomhelst. Jag kunde inte stanna här. Inte kunde jag stå och se på när mitt livs kärlek kysste en för mig helt okänd kvinna.
Jag vet inte hur länge jag stod där, utan syre i lungorna. En sekund? Tio sekunder? Kanske en hel minut. Det kändes som en evighet. Jag tvingade mina ben att springa ut därifrån. Jag slog till folk som stod i vägen. Jag satte mig på en trottoarkant och plockade fram mitt cigarettpaket. Jag grät högt, jag ville att folk skulle känna min smärta. Jag hörde några steg bakom mig, sen slog Pontus sig ner på trottoarkanten, precis bredvid mig. Han räckte fram en tändare och en burk med öl. Jag tände cigaretten. Den som skulle hjälpa mig att andas. Mina händer darrade när jag tog tag i den kalla ölburken och förde den mot min mun, sen hostade jag till. Pontus höll om mig, gav mig sin jacka, sa ingenting. Jag grät hysteriskt. Mina tårar droppade ner mot hans jacka och försvann sedan ner i tyget. Den blev alldeles våt. Det gjorde så ont att andas. En fruktansvärd känsla i magen växte fram. Det kändes som en brännhet sten. Den känslan får man när den man älskar sårat dig något så fruktansvärt. 

Jag rycker till. Telefonen slutar att ringa. Jag tittar återigen ut genom fönstret. Jag kan inte se någonting, det är för mörkt. Jag lägger hakan i handflatorna. Jag känner hur våta mina kinder blivit av tårarna som runnit med hög hastighet från mina söndergråtna ögon. Mina ögonlock är tunga nu. Tjugotre missade samtal, alla från ett och samma nummer. Klockan är strax tolv. I två dygn har jag suttit på en och samma plats och tittat ut genom fönstret.
Jag tar ett fast grepp om armstöden och reser mig upp. Mina ben viker sig, men jag ramlar inte. Jag går långsamt och osäkert ut till badrummet. Min lägenhet är alldeles mörk, den visar inga tecken på liv. Det finns bara jag här och jag lever inte på riktigt.  Jag är nästan död.
Jag sätter mig vid skrivbordet igen. Jag skakar, fryser. Mitt huvud är tyngre än någonsin.
På skrivbordet placerar jag ett glas med vatten, en burk med anti-depressiva tabletter och ett rakblad. Telefonen ringer igen. Mitt huvud nuddar skrivbordet med en smäll. Jag känner hur kraften flyger ur mig och mina tårar tränger fram igen. Jag skriker, slår huvudet i bordet upprepande gånger. Jag är desperat. Jag kastar mobilen i golvet. Den landar med en smäll och luckan flyger av. Men den fortsätter ringa. Jag vill att han ska lida lika mycket som jag har gjort. Jag vill att han ska oroa sig, jag vill att han ska känna hur illa han behandlat mig.
Jag gråter, andas oregelbundet, svarar inte."


Fågelfågel.

Jag gjorde en vacker fågel på vår datorkunskap.


RSS 2.0