Det jag tänker på vill inte bli tänkt på
Jag saknar något. Jag vet inte vad det är, men jag behöver det.
Jag blir galen på det här.
Jag gav upp allt jag stod för, för att inte förlora dig. Men det vet inte du om.
Klockan är 22.22
Jag tyckte visst att sängen ropade på mig.
Brustna Hjärtans Höst.
Nu sitter jag här igen. Jag sitter på exakt samma ställe som jag satt på för knappt tre minuter sedan. På den platsen jag har tillbringat mina senaste dagar och nätter. Vid det gröna skrivbordet sitter jag. Det gröna skrivbordet som jag har placerat precis framför fönstret.
Utanför fönstret står ett ensamt träd. Trädet vars löv har fallit och sakta singlat ner till marken för att blåsa bort och inte bli något annat är smuts i vinden. Ungefär som jag. Jag föll till marken, nu blåser jag bort. Jag är ingenting annat är smuts. Utan dig är jag inte värd mer.
En klump stor som min knutna hand sätter sig i halsen på mig och täpper till. Mina ögon fylls med tårar. Mitt huvud värker, känns tungt.
Telefonen ringer. Jag svarar inte.
Jag tog ett djupt andetag och kände hur den tjocka cigarett-röken fyllde mina lungor. Det hade regnat hela dagen, så det var alldeles fuktigt i luften. Jag och Pontus stod ute på terrassen och svalkade oss. Där inne spelades hög musik och folk dansade som aldrig förr. Det var för varmt för oss. Dörren öppnades. Musiken spelade så högt att vi knappt kunde höra våra egna tankar. Simon kom ut en stund och höll oss sällskap. Han var inte nykter. Ingen var nykter ikväll. Hans varma händer tog tag om mina höfter. På det viset kunde han stå lite stadigare. Han kysste min nacke ömt tre gånger innan han gick tillbaka in. Han visste precis på vilket ställe han skulle kyssa på för att jag skulle bli knäsvag och längta efter honom. Jag hade varit Simons i snart två år. Ingen kände mig så bra som han.
Jag fimpade kvällens elfte cigarett och Pontus öppnade dörren åt mig. Doften av spya slog oss i ansiktet. Det fanns folk överallt. Några av dem var på väg att vingla hem. Klockan var strax tjugo över två, och jag började bli less på all musik. Jag ville lägga mig i Simons säng och känna hur han andades mot min nacke. Dedär tunga andetagen, precis innan han somnar.
Jag gick in i finrummet. Rummet var fyllt med rök, och Volbeat spelades på högsta volym. Folk var glada, de dansade och skrek för att överrösta musiken. Jag hittade inte Simon där. Pontus gick ut i hallen och jag följde efter.
Jag önskar att jag inte hade gjort det. Eller var det kanske lika bra? Jag minns inte. Om jag mindes, skulle jag veta vad jag önskade? Det jag såg slog mig i ansiktet, värre än någonting annat jag någonsin känt. Jag slutade andas. Adrenalin fyllde mitt blodomlopp, jag var tvungen att göra något. Skrika, slåss, vadsomhelst. Jag kunde inte stanna här. Inte kunde jag stå och se på när mitt livs kärlek kysste en för mig helt okänd kvinna.
Jag vet inte hur länge jag stod där, utan syre i lungorna. En sekund? Tio sekunder? Kanske en hel minut. Det kändes som en evighet. Jag tvingade mina ben att springa ut därifrån. Jag slog till folk som stod i vägen. Jag satte mig på en trottoarkant och plockade fram mitt cigarettpaket. Jag grät högt, jag ville att folk skulle känna min smärta. Jag hörde några steg bakom mig, sen slog Pontus sig ner på trottoarkanten, precis bredvid mig. Han räckte fram en tändare och en burk med öl. Jag tände cigaretten. Den som skulle hjälpa mig att andas. Mina händer darrade när jag tog tag i den kalla ölburken och förde den mot min mun, sen hostade jag till. Pontus höll om mig, gav mig sin jacka, sa ingenting. Jag grät hysteriskt. Mina tårar droppade ner mot hans jacka och försvann sedan ner i tyget. Den blev alldeles våt. Det gjorde så ont att andas. En fruktansvärd känsla i magen växte fram. Det kändes som en brännhet sten. Den känslan får man när den man älskar sårat dig något så fruktansvärt.
Jag rycker till. Telefonen slutar att ringa. Jag tittar återigen ut genom fönstret. Jag kan inte se någonting, det är för mörkt. Jag lägger hakan i handflatorna. Jag känner hur våta mina kinder blivit av tårarna som runnit med hög hastighet från mina söndergråtna ögon. Mina ögonlock är tunga nu. Tjugotre missade samtal, alla från ett och samma nummer. Klockan är strax tolv. I två dygn har jag suttit på en och samma plats och tittat ut genom fönstret.
Jag tar ett fast grepp om armstöden och reser mig upp. Mina ben viker sig, men jag ramlar inte. Jag går långsamt och osäkert ut till badrummet. Min lägenhet är alldeles mörk, den visar inga tecken på liv. Det finns bara jag här och jag lever inte på riktigt. Jag är nästan död.
Jag sätter mig vid skrivbordet igen. Jag skakar, fryser. Mitt huvud är tyngre än någonsin.
På skrivbordet placerar jag ett glas med vatten, en burk med anti-depressiva tabletter och ett rakblad. Telefonen ringer igen. Mitt huvud nuddar skrivbordet med en smäll. Jag känner hur kraften flyger ur mig och mina tårar tränger fram igen. Jag skriker, slår huvudet i bordet upprepande gånger. Jag är desperat. Jag kastar mobilen i golvet. Den landar med en smäll och luckan flyger av. Men den fortsätter ringa. Jag vill att han ska lida lika mycket som jag har gjort. Jag vill att han ska oroa sig, jag vill att han ska känna hur illa han behandlat mig.
Jag gråter, andas oregelbundet, svarar inte.
Få det att försvinna.
Jag ligger kvar
Jag visste inte hur rätt jag hade.
Skrik så att det hörs.
Idag har jag varit hos Mats och bara funnits. Det är verkligen inget fel på det, snarare tvärtom.
Precis i det ögonblicken jag klev in genom dörren kände jag dendär lukten. Dendär lukten som vårt hus, min familj och våra saker luktar. Det slog mig som en knytnäve i ansiktet och jag bara tänkte, jaha, nu är jag hemma igen. Hemma där jag bor, där allting är som det alltid har varit. Så fruktansvärt enformigt så att man bara vill spy.
Jag vill kräka på ordet "hemma". För sitt hem är någonstans man längtar efter när man är ute någonstans, på semester tillexempel. Då längtar man hem, hem där man känner trygghet, hem där man inte är ensam. Hem där alla vänner och familjen befinner sig.
Jag känner inte så. Det är något av en lättnad varje gång jag åker härifrån, och man drar sig för att åka hem igen.
Det känns som om jag sitter fast här, jag kommer ingenstans. När jag vill vara social finns det ingen att prata med, och när jag vill vara ensam har jag ingenstans att gå utan att bli störd.
Det är likabra att gå och lägga sig direkt innan jag blir så tråkig att folk dör bara de umgås med mig.
För det hade varit fruktansvärt.
Dendär tomma känslan i magen övergick till illamående fortare än.. Fort.
om du var här
Har ni någonsin känt att ni inte mår riktigt bra, men ni vet inte varför?
Man känner sig tom, missförstådd och ensam. Man bara vill skrika sig hes, springa sig trött och gråta tills tårarna tar slut, på en och samma gång!
Jag får den känslan ganska ofta faktiskt. Jag har den just nu.
Mina händer är iskalla men ändå är handflatorna och resten av min kropp alldeles varm och kallsvettig.
Paniken smyger sig på en och hjärtat slår fortare. Fingertopparna börjar darra, och helt plötsligt skakar hela kroppen som ett löv.
det är i dessa stunderna jag vill ligga på hans mage eller i hans knä, medans han pillar mig i håret, pussar på mig med jämna mellanrum och säger att han älskar mig. För helt plötsligt känns det iallafall lite bättre.
jag måste få höra hans röst nu.
Om jag sa att jag inte fanns imorgon.
Jag ska sitta på mitt rum och lyssna på musik, se på någon trevlig film, äta choklad eller popcorn och ha tända ljus i rummet.
Då är det lite sorgligt att man inte har en bärbar dator, eller en dator på sitt rum, eller ett större rum. Eller ett rum man trivs i.
Ännu sorgligare är det att jag inte har ett lås på dörren, eller ens en riktig dörr.
<3
vägen tar slut, men jag fortsätter att gå.
Jag har inte börjat än. Jag vet inte vart jag ska börja, eller vad jag ska skriva.
Jag förstår inte vad jag ska göra. Det är alldeles tomt, helt nollställt.
Hela kvällen gick jag och tänkte, jag gör det när tv-programmet är slut.
Jag börjar när jag har spelat färdigt denhär låten.
Jag ska bara äta först, sen påbörjar jag. Jag går och duschar, sen är det dags.
Nu sitter jag framför datorn med pappret i handen, och jag bara stirrar på det och undrar varför det ligger där.
Helst av allt vill jag bara gå och lägga mig i min säng med ett tändt ljus. Ligga där och bara vara en stund, precis som jag gjorde igår.
Men nejdå, nu måste jag göra min uppgift som jag inte förstår ett ord av. Jag måste packa också.
Dessutom har jag fastnat i ett stort, svart ingenting, och jag hatar det.
Jag vill känna hur det känns att stå stadigt när stormen tar fart.
Det har varit mys med film, godis, tända ljus och pussar.
Nu sitter jag bara här och undrar vad jag ska göra.
Det är fortfarande lite tidigt att gå och lägga sig, speciellt när man ska lägga sig ensam.
Så nu sitter jag istället här och lyssnar på en sjuuukt, jag vet inte, deprimerande låt?
Något sånthär naruto-skrafs, men helt mysig. Alldeles instrumeltal. Piano och tvärflöjt is the shit.
Jag går nog upp och lägger mig iallafall. Lyssnar på musik med tända ljus och kanske skriver jag lite i dagboken för en gångs skull.
Bara en stund för mig själv.
Det behöver jag nog just nu.
det tar aldrig riktigt slut.
och när det värsta jag vet är det jag allra helst vill,
det det är då ingenting är som det ska vara.
Det är då jag mest av allt vill att han ska vara hos mig.
Att han ligger tätt upp emot mig och håller om mig, samtidigt som han andas mot min nacke.
Det är det jag allra helst vill ha.