Skrik så att det hörs.
Idag har jag varit hos Mats och bara funnits. Det är verkligen inget fel på det, snarare tvärtom.
Precis i det ögonblicken jag klev in genom dörren kände jag dendär lukten. Dendär lukten som vårt hus, min familj och våra saker luktar. Det slog mig som en knytnäve i ansiktet och jag bara tänkte, jaha, nu är jag hemma igen. Hemma där jag bor, där allting är som det alltid har varit. Så fruktansvärt enformigt så att man bara vill spy.
Jag vill kräka på ordet "hemma". För sitt hem är någonstans man längtar efter när man är ute någonstans, på semester tillexempel. Då längtar man hem, hem där man känner trygghet, hem där man inte är ensam. Hem där alla vänner och familjen befinner sig.
Jag känner inte så. Det är något av en lättnad varje gång jag åker härifrån, och man drar sig för att åka hem igen.
Det känns som om jag sitter fast här, jag kommer ingenstans. När jag vill vara social finns det ingen att prata med, och när jag vill vara ensam har jag ingenstans att gå utan att bli störd.
Det är likabra att gå och lägga sig direkt innan jag blir så tråkig att folk dör bara de umgås med mig.
För det hade varit fruktansvärt.
Dendär tomma känslan i magen övergick till illamående fortare än.. Fort.
