Josefine

jag började det här inlägget med massa struntprat och nonsens om min bloggtorka och mitt just nu gråa liv och så vidare. men då snubblade jag över ett inlägg från min systers blogg, och jag citerar:

"Min syster är också världens finaste. Vi busar och bråkar ibland, men det är mest på skoj, vi vet att när man har en dag där allting känns jobbigt och världen knackar en på axeln och man bara vill gråta och vara ensam, det är okej, vi får lov att ha sådana dagar. Om hon blir ledsen så blir jag ledsen, bara för att jag hatar att se henne ledsen. Vi kan sitta och skratta långt in på nätterna åt saker som egentligen inte var roliga. Jag väcker henne vid nio på morgonen bara för att jag inte vill vara ensam och för att jag saknar henne. Jag drömde inatt att hennes pojkvän var otrogen mot henne, jag skällde ut honom och kastade saker på honom bara för att jag inte vill se min syster ledsen."

och då får jag kontra med att min syster är minsann den finaste systern jag har, utan att ens överdriva lite. hon finns alltid där för mig och henne kan man prata med när som helst om vad som helst. hon är den enda personen jag kan bli riktigt irriterad på, ni vet sådär så att man nästan gråter så arg man är? men hon är också den jag delar min sjuka humor med, den jag skrattar mest med, och en av de få jag kan vara mig själv med. hon har aldrig skämts över att gå bredvid mig, eller att ses med mig, trots att jag ser ut som en skrothandlare utan hår på halva huvudet. folk säger att vi är lika till utséendet. jag tvivlar. jag hatar att hon väcker mig tidigt på morgonen, men jag blir lite besviken om hon inte gör det. jag säger som det är, rakt ut. jag älskar min syster, även fast jag förmodligen är ganska dålig på att visa det.