Josefine

så ligger man där i mörkret alldeles ensam och bara önskar att man hade någon bakom sig som andades varma och fuktiga andetag mot min nacke så att man inte skulle vara så förbaskat ensam men istället för att känna mig ihågkommen ligger jag och vänder och vrider mig samtidigt som jag undrar vad du gör och jag bara väntar på att mobilen ska lysa upp rummet, viberera, eller låta bara för att jag ska veta att du inte har glömt bort mig. men mobilen ligget tyst på nattduksbordet och jag ligger tyst och inbillar mig att du andas mot min nacke. jag vill inte inbilla mig, jag vill ha dina andetag på riktigt inatt.