Josefine

Har ni tänkt på att man sällan möter andra föräldrar som är lika jobbiga som ens egna? Ens egna föräldrar är alltid värst – och mest pinsamma. Speciellt mammor. Jag minns den gången då jag hade varit på konfirmationsmöte en hel dag och vi precis hade kommit hem när min kompis från mötet ringer och vill hitta på något hos henne. Mamma, du står på en stege i en väldigt sårbar position och försöker byta en lampa på mitt rum när jag kommer smygande med min kompis i telefonen och ska fråga om du vill köra mig till henne. Du säger då mycket bestämt, utan att veta att jag har henne i telefonen, att den där djävla ungen minsann kunde ha kläckt ur sig det innan du hämtade mig från mötet och stressade hem för att laga mat och allt det där. Många fula ord hinner flyga ut ur din mun innan jag försiktigt säger att hon kan höra allt du säger. Då blev det ett annat tonfall i din röst, och inte bara du tyckte att detta var fruktansvärt pinsamt och obekvämt. Men det hela fick ett lyckligt slut när du trots allt skamset körde mig till min kompis med några skuldkänslor i bagaget, men vem kan egentligen klandra dig för att vara trött och irriterad när man har en 15-åring som ska ha allt, bli skjutsad överallt samtidigt ska du ha tid över till alla saker som behöver göras innan helgens slut.

Det kan inte ha varit lätt att ha två tonårsdöttrar i samma hus med slagsmål, hög musik, kärleksproblem och allt vad det innebär med tonåringar. Men jag tycker att du har skött dig utmärkt. Första gången jag tog med mig min pojkvän hem till mig var du tvungen att ställa tusen frågor för att försäkra dig om att han inte var en mördare eller tjuv. ”var bor du, vad pluggar du, vad ska du bli, vad gör du på fritiden?” Min pojkvän tyckte förstås att detta var väldigt obekvämt och konstigt, men det struntade du blankt i. Bara det bästa är bra nog åt dina döttrar.  

Mamma, du och jag har inte alltid kommit överens, och vi har haft olika åsikter om det mesta, tillexempel hur jag ska se ut. Vi har haft våra världskrig, det ska ni veta. Som de gångerna jag kommit hem med akvarium och fiskar, terrarium och grodor, kackerlackor och syrsor. Det skulle absolut inte in några jävla fiskar i detta hus, och ännu värre var det förstås med grodorna. Även om du accepterat dem till slut, och att det är du som tittar och pratar med dem. Eller de gångerna jag kom hem med sidecut, sönderblekt hår, piercing i näsa och tunga, trots att du gjort allt du kunnat för att försöka få mig på andra tankar. Du tycker att allt det där är fruktansvärt fult och du är inte rädd för att berätta det. Men trots våra olika prioriteringar och tankesätt har jag aldrig tvivlat på att du tror på mig. Du har aldrig sagt att ”det där kan du inte göra, det klarar du aldrig.” du har snarare sagt att det är värt ett försök, och du har alltid peppat mig så att jag ska komma dit jag vill.

Det är inte lätt att vara någons barn och det är inte lätt att vara någons förälder. Med andra ord är det svårt att vara en del av en familj, och det är inte förrän nu jag har börjat inse hur bra jag har det. Utan att överdriva kan jag säga att jag tror att jag har en av världens bästa mammor.