Josefine

Idag fick jag en bok hemskickad till mig som hette "100 röster mot våld och krig."
Det är en bok som tydligen blir hemskickad till alla som är 16 år hösten 2009.

Uttråkad som jag var så tittade jag i boken. Det roliga var att jag bläddrade igenom, tittade lite på bilderna och sådär. Sen hittade jag en liten, lagom stor dikt som jag kunde läsa. Sen var jag fast.
Jag läste igenom i stort sätt hela boken på ungefär 160 sidor, och jag gillade det.
Jag hittade en fin dikt som jag tänkte att jag kunde skriva ner här.

"Jag känner en mor.
En mor som beslutsamt sitter vid köksbordet och väntar på sin son.
Sonen är död; soldaterna sköt honom.
Han kommer aldrig någonsin att komma hem igen.
Men hon vill inte inse, hon vägrar ge efter, så hon fortsätter att vänta på honom.
Så passerar dagarna i hennes liv- alla likadana rinner de bort som sandkorn efter sandkorn.

Hon närmar sig döden steg för steg.
Innan hon dör försöker du - du som aldrig varit med om ett krig - förklara för henne, än en gång, att hennes ende son aldrig kommer tillbaka.
Förstår du inte att hon inte hör?
Det du säger går inte in.
Den obeskrivliga smärtan hon känner har byggt en mur runt henne som avskärmar henne från verkligheten och livet.
En mur som du aldrig kommer igenom.
Du vet detta, du känner henne.
Du förstår henne.
Du förstår också att hon egentligen liksom sin son är död sedan en lång tid tillbaka.
Hon dog i kriget.
Kriget som bröt ut i Bosnien 1992."
Lajla Hadzic.