Josefine

Nu sitter jag här igen. Jag sitter på exakt samma ställe som jag satt på för knappt tre minuter sedan. På den platsen jag har tillbringat mina senaste dagar och nätter. Vid det gröna skrivbordet sitter jag. Det gröna skrivbordet som jag har placerat precis framför fönstret.
Utanför fönstret står ett ensamt träd. Trädet vars löv har fallit och sakta singlat ner till marken för att blåsa bort och inte bli något annat är smuts i vinden. Ungefär som jag. Jag föll till marken, nu blåser jag bort. Jag är ingenting annat är smuts. Utan dig är jag inte värd mer.
En klump stor som min knutna hand sätter sig i halsen på mig och täpper till. Mina ögon fylls med tårar. Mitt huvud värker, känns tungt.
Telefonen ringer. Jag svarar inte.

Jag tog ett djupt andetag och kände hur den tjocka cigarett-röken fyllde mina lungor. Det hade regnat hela dagen, så det var alldeles fuktigt i luften. Jag och Pontus stod ute på terrassen och svalkade oss. Där inne spelades hög musik och folk dansade som aldrig förr. Det var för varmt för oss. Dörren öppnades. Musiken spelade så högt att vi knappt kunde höra våra egna tankar. Simon kom ut en stund och höll oss sällskap. Han var inte nykter. Ingen var nykter ikväll. Hans varma händer tog tag om mina höfter. På det viset kunde han stå lite stadigare. Han kysste min nacke ömt tre gånger innan han gick tillbaka in. Han visste precis på vilket ställe han skulle kyssa på för att jag skulle bli knäsvag och längta efter honom. Jag hade varit Simons i snart två år. Ingen kände mig så bra som han.
Jag fimpade kvällens elfte cigarett och Pontus öppnade dörren åt mig. Doften av spya slog oss i ansiktet. Det fanns folk överallt. Några av dem var på väg att vingla hem. Klockan var strax tjugo över två, och jag började bli less på all musik. Jag ville lägga mig i Simons säng och känna hur han andades mot min nacke. Dedär tunga andetagen, precis innan han somnar.
Jag gick in i finrummet. Rummet var fyllt med rök, och Volbeat spelades på högsta volym. Folk var glada, de dansade och skrek för att överrösta musiken. Jag hittade inte Simon där. Pontus gick ut i hallen och jag följde efter.
Jag önskar att jag inte hade gjort det. Eller var det kanske lika bra? Jag minns inte. Om jag mindes, skulle jag veta vad jag önskade? Det jag såg slog mig i ansiktet, värre än någonting annat jag någonsin känt. Jag slutade andas. Adrenalin fyllde mitt blodomlopp, jag var tvungen att göra något. Skrika, slåss, vadsomhelst. Jag kunde inte stanna här. Inte kunde jag stå och se på när mitt livs kärlek kysste en för mig helt okänd kvinna.
Jag vet inte hur länge jag stod där, utan syre i lungorna. En sekund? Tio sekunder? Kanske en hel minut. Det kändes som en evighet. Jag tvingade mina ben att springa ut därifrån. Jag slog till folk som stod i vägen. Jag satte mig på en trottoarkant och plockade fram mitt cigarettpaket. Jag grät högt, jag ville att folk skulle känna min smärta. Jag hörde några steg bakom mig, sen slog Pontus sig ner på trottoarkanten, precis bredvid mig. Han räckte fram en tändare och en burk med öl. Jag tände cigaretten. Den som skulle hjälpa mig att andas. Mina händer darrade när jag tog tag i den kalla ölburken och förde den mot min mun, sen hostade jag till. Pontus höll om mig, gav mig sin jacka, sa ingenting. Jag grät hysteriskt. Mina tårar droppade ner mot hans jacka och försvann sedan ner i tyget. Den blev alldeles våt. Det gjorde så ont att andas. En fruktansvärd känsla i magen växte fram. Det kändes som en brännhet sten. Den känslan får man när den man älskar sårat dig något så fruktansvärt. 

Jag rycker till. Telefonen slutar att ringa. Jag tittar återigen ut genom fönstret. Jag kan inte se någonting, det är för mörkt. Jag lägger hakan i handflatorna. Jag känner hur våta mina kinder blivit av tårarna som runnit med hög hastighet från mina söndergråtna ögon. Mina ögonlock är tunga nu. Tjugotre missade samtal, alla från ett och samma nummer. Klockan är strax tolv. I två dygn har jag suttit på en och samma plats och tittat ut genom fönstret.
Jag tar ett fast grepp om armstöden och reser mig upp. Mina ben viker sig, men jag ramlar inte. Jag går långsamt och osäkert ut till badrummet. Min lägenhet är alldeles mörk, den visar inga tecken på liv. Det finns bara jag här och jag lever inte på riktigt.  Jag är nästan död.
Jag sätter mig vid skrivbordet igen. Jag skakar, fryser. Mitt huvud är tyngre än någonsin.
På skrivbordet placerar jag ett glas med vatten, en burk med anti-depressiva tabletter och ett rakblad. Telefonen ringer igen. Mitt huvud nuddar skrivbordet med en smäll. Jag känner hur kraften flyger ur mig och mina tårar tränger fram igen. Jag skriker, slår huvudet i bordet upprepande gånger. Jag är desperat. Jag kastar mobilen i golvet. Den landar med en smäll och luckan flyger av. Men den fortsätter ringa. Jag vill att han ska lida lika mycket som jag har gjort. Jag vill att han ska oroa sig, jag vill att han ska känna hur illa han behandlat mig.
Jag gråter, andas oregelbundet, svarar inte.